Vägen mot Bålberget

Om senhösten faller oknytten i vinterdvala. Det vill säga hela baletten av alver, vittror, jordandar, bergtroll, småknytt. Men inte tomtarna. För de vevar på året runt. Så är det

Jag sommarläser tegelstensromanen ”Vägen mot Bålberget” av Therése Söderlind. Den utspelar sig i Ångermanland 1675 och 1975, men även på 2010-talet i Stockholm. Mycket är sig likt, då som då, här som där. Man sugs lätt in i historiens vindlande irrgångar. Till slut vet man varken var eller när man är vem eller varför. Det kan man kalla för att ta semester (ifrån sig själv, inte minst).

Jag påminns om allt viktigt som min 1800-talsmormor lärde mig. Som att oknytten är som mest aktiva nu mitt i sommaren, kom ihåg det! Om glöm för allt i världen inte faran för ”påråk”.

Hujedamejdå, ”påråk” inträffar när man råkar springa rakt på - eller in i - ett alvbo. Utan att kanske ens veta om det. Alver är lättretade väsen, ska ni veta. Det kan sluta illa. Om man inte har en motmagi. Det hade förstås mormor. Annars hade hon inte blivit 100 år. Den saken är klar.

Läs den stora berättelsen "Vägen till Bålberget" av Therése Söderlind. En roman som man blir klokare av.