Ung, bög och jävligt kär

Filip är förälskad i den ouppnåelige värstingen och latinokillen Emilio, som spelar fotboll och är Aspuddens egen Don Juan.

Stereotypa romanfigurer - är det nödvändigtvis dåligt? Är inte folk i allmänhet ganska typiska och förutsägbara? Eller är det bara vad många unga tror? Eller om man är fördomsfull i vilken ålder som helst? Det kan man ju vara.

Det funderar jag på när jag läser ungdomsromanen Ung, bög och jävligt kär av Johannes Sandreyo.

Huvudperson är musikalgymnasisten Filip. Han är avståndsförälskad i den ouppnåelige värstingen och latinokillen Emilio, som spelar fotboll och är Aspuddstjejernas egen Don Juan. Där finns också den hårde, men schysste fotbollstränaren Paolo, den hysteriska och ungdomsföraktande studierektorn Viveka i skarp konstrast mot ungdomarnas bäste vän, den coole dramaläraren Benny. Sedan har vi Janet, hippietjejen som målar och bor i Filips källare, och Filips pappa, den supande tatuerade brandmannen Tommy, som föraktar bögar. Filips bästa kompis är förstås en reko tjej, klasskompisen Sara, som även hon är förälskad i en snygg fotbollskille.

Det är upplägget för det våldsamma, kärleksfulla och tårdrypande drama som sedan utspelas. Författaren tar ut svängarna och sparar inte på knalleffekterna. Till en början är de flesta personerna mer seriefigurer än karaktärer av kött och blod. Som i många serier är det också drastiskt och bitvis roligt.

Men så visar sig de medverkande vara mer sammansatta än vad de först ger sken av. Emilio börjar hysa varma och allt hetare känslor för Filip alltmedan hans ”gussar” förbleknar. Han får ett rent helvete när han ska få ihop den svåra kärleken med den respekt han strävar efter i sitt macho fotbollsliv som kriminell gängmedlem. Där ingår biljakter, droger, rån, inbrott, misshandel, hot och homofobi. Samtidigt repeterar Filip och Sara inför den stora musikalpremiären, som ska rädda skolans framtid. Allt dras till sin spets på Gotland. Dit åker både fotbollslaget och musikalklassen samtidigt - som av en slump. Det finns många mer eller mindre osannolika sammanträffanden i berättelsen. De för historien framåt och ökar dramatiken och spänningen.

Vombat förlag vill med sin utgivning visa vitt skilda aspekter av barn och ungdomars liv. Förlaget menar att det som bryter mot normen inte nödvändigtvis måste framställas som något avvikande. Det måste inte heller problematiseras. Man vill inte att det normbrytande ska hamna i fokus. Förälskelsen mellan Filip och Emilio skildras som vilken kärlek som helst med undantag av att somliga i omgivningen reagerar på – skulle man kunna säga - avvikande sätt. Våld, kriminalitet, svek och försoning är minst lika centrala temata i berättelsen. Förlaget vill att läsarna ”ska känna igen sig själva, förundras, utmanas i tanken och kanske erövra nya världar.” Det tror jag att man lyckas med här.

Synd bara att titeln och omslaget skrämmer bort många unga läsare. Där hamnar det normbrytande helt i fokus med ett foto på två fotbollskillar som kysser varandra. Hur tänkte förlaget? Hur många tonårskillar vågar skylta med Ung, bög och jävligt kär i tunnelbanan? Eller redovisa den inför klassen? Eller är det bara jag som är fördomsfull? Jag hoppas det.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Johan Rahm den 27 april 2011