Skarpt ljus

Finns det någon gräns för hur mycket en kan gilla en karaktär i en spänningsroman?

Nej jag tror inte det. Jag längtar ständigt efter att läsa mer om den egensinniga och stenhårda Cass Neary. När jag får en ny bok i min hand slukar jag den som godis och sen är det bara så tomt. Jag är med andra ord ett fan!

Skarpt ljus är den tredje boken om Cass, serien inleds med Generation loss och följs av Se mörkret. Det är trevligt om än inte helt nödvändigt att läsa böckerna i ordning. Dom är översatta på ett övertygande sätt av Linda Skugge.

I Skarpt ljus har Cass just anlänt till London med hjälp av ett stulet pass. Det enda hon har med sig är sin gamla slitna, men älskade, kamera, en sedelbunt samt kläderna hon har på sig; jeans, skinnjacka och ett par Tony Lama Boots från forntiden. Tanken är att hon ska ligga lågt i väntan på att vännen Quinn anländer från Island, men sin vana trogen hamnar hon istället i en bar, och några whisky senare i en främmande säng. Sängens ägare tar med henne på en skum fest där saker snabbt börjar spåra ur och återigen befinner sig Cass mitt i en mörk soppa med mord, sex, besatthet, droger och uråldrig mystik i receptet.

Varför är då Cass Neary så tilltalande? Kanske för att hon tillåts vara medelåldels, otrevlig, opålitlig, gränslös och långt ifrån perfekt, så sliten och så cool med det, ett finger till alla som har någonting att säga om henne. Sådana kvinnoporträtt läser jag väldigt gärna, men hittar väldigt sällan.