Oceanen vid vägens slut

Vackert om vårt minnes labyrinter.

Det är en märklig saga Neil Gaiman berättar i den senast till svenska översatta romanen ”Oceanen vid vägens slut”, som vanligt förtjänstfullt översatt av Kristoffer Leandoer. Den handlar om en man som i vuxen ålder beger sig i bil på väg utan mål, men finner sig stanna upp vid en bondgård på vilken han tillbringade delar av sin barndom, i sällskap av grannfamiljen Hempstock, där den då lilla flickan Lettie bodde.

Själv bodde han med mor och far och en syster strax intill. I samband med besöket kommer han så att dra sig till minnes en rad händelser som han som sjuåring var med om, trots att han då inte alltid insåg den fulla vidden av händelsernas betydelse. En del märkliga saker dyker upp, och vad som är riktigt märkligt är att mamma och mormor Hempstock fortfarande bor kvar på gården, med den lilla oceanen på husets baksida, och de är lika gamla som de var då. Bara lilla flickan Lettie saknas.

Själv drar mannen sig till minnes händelsen då pappans bil plötsligt är stulen, men strax återfinns, nu med en död gruvarbetare i baksätet; en man som också handlade med opaler. Vad betyder detta? Han minns också det nya, hemska hembiträdet, som mamma och pappa låter anställa, därför att de behöver hjälp i hemmet. Hon blir hans sjuåriga livs största skräckupplevelse. Den kraftmätning som tilldrar sig mellan honom och henne, utgör det nav kring vilket boken vrider sig.

Lettie, den lilla flickan, finns självfallet också där, delvis i form av sin frånvaro. För enligt sin mor och sin mormor, befinner hon sig i Australien. Kanske ska hon återhämta sig, efter vad som skedde. Med fåglarna. Som gick till anfall. Framlockade av Lettie. Men mannen får inga säkra svar på sina frågor. Det enda säkra, tycks damerna Hempstock kunna intyga, är att ingenting blir som förr. Neil Gaiman har skrivit en vacker skildring av vårt minnes labyrinter.

 

Tipsat av: Staffan Engstrand på Solna stadsbibliotek

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Staffan Engstrand den 29 september 2014