Morbror Knuts sorgsna leende

Poetiskt berättad uppväxtskildring.

Handlingen tar sin plats i Staden vid Bottenviken, där Karla bor tillsammans med mamma, och i den 22 mil norrut belägna Byn där morbröderna Knut och Brynolf bor. Ibland kommer morbröderna körande till staden i sin Ford Taunus, sätter sig med underarmarna på köksbordet och klappar på bröstfickan för att känna om cigaretterna är med. De pratar med få ord om hur tramsigt allt ter sig söderut i landet. Sjusovare och skattesmitare och slalomåkare pratar de om.
Ibland åker Karla och mamma i Amasonen till Byn. Där är allt mycket annorlunda än i Staden och det ena måste ständigt försvaras inför det andra. Man pratar finska i Byn, det gör inte Karla men hon önskar att hon kunde. I Byn blommar potatislandet och kattfötter och man springer fort fort ner för backen för att serveras köttsoppa med klimp.
Karla springer överhuvudtaget mycket, runt berget och ute på byn med pojkarna. Hon springer och spottar och svär. En dag springer hon plötsligt inte längre, kroppen är tung och fötterna stilla. Karla vill vara fri som fågeln men det är svårt när man lever i skuggan av generationer av plikttrogna, arbetsamma släktingar.
Den här boken gick direkt in i mitt hjärta. Kanske för att jag också kommer från Norrbotten och blir så glad när jag känner igen uppväxtmiljön (och även vissa personligheter) i böcker jag läser. Det är inte så ofta. Mest är det i alla fall för Katarina Kieris underbara språk där så mycket händer i tystnaden. Det är så himla fint det hon berättar om Karla och släktingarna. Om Staden och byn. Om språkets betydelse när man hör hemma i två kulturer, och hur uppväxten alltid finns med en vart än man sedan hamnar. 
En både rolig och sorgsen bok för unga och gamla.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Elin Sundström den 2 november 2011