Mirabell och Astrakan

Mirabell är inte längre ensam på lekplatsen. Men den som kommer säger att hon inte får vara där.

Mirabell hade det så skönt vid gungorna när hon plötsligt får något hårt i huvudet. Det är Astrakan som kastat en kotte eller en sten på henne. Astrakan säger att Mirabell måste gå. Hon vill vara ensam vid gungorna och vänta på någon. Vem hon väntar på vill hon inte säga.

Vi förstår att Mirabell inte är den som tar plats och säger ifrån. Astrakan däremot är den dominanta och som kanske inte heller har så lätt att passa in. Det här är berättelsen om vänskap som  skaver till att börja med. Ska de våga se den andra och kanske närma sig varandra?

Det här är den andra bilderboken där Annika Thor och Maria Jönsson samarbetar. Liksom i Flickan från långt borta handlar det om att öppna sig för det okända och för någon du först vill stöta bort. Boken har i en recension beskrivits som en variant av I väntan på Godot. Bildspråket består av tunna linjer i svart och lite svagt rött där blickar, kroppshållning och minspel skapar dramatik. Jag tycker mycket om båda böckerna. De har något viktigt att förmedla.

Boken ingår i Vår bokjury 2019 och går att rösta på fram till 27 april.