Man kan lika gärna leva

Algonquin Hotel var the place to be för unga intellektuella i 1920-talets New York. Poängen med tillvaron var att ha roligt. Och vara rolig. Hålla reda på vad som hände, veta allt om det senaste modet, litteraturen och teaterpremiärerna. Och jobba så lite som möjligt. Eller åtminstone ge sken av det.

Folk gick till Algonquin bara för att sitta nära det runda bordet och få höra samtalen och skämten. I mitten av cirkeln fanns Dorothy Parker. Hon hade en fjäderboa som ständigt hamnade i folks tallrikar eller tog eld av cigaretter, stora mörka ögon och ett sätt som lockade fram beskyddarinstinkterna. Ingen levererade kvickheter som Dorothy, och hon var flitigt citerad av tidningskåsörerna.

Dorothy Parker
Dottie hade aldrig några pengar till taxi eller drinkar. Däremot var handsydda underkläder och dyra klänningar sällan ett problem, trots att hon saknade fast arbete efter att hon 1920 fått sparken som teaterrecensent från Vanity Fair, efter att ha sågat tre Broadwaypjäser. Hon skrev artiklar och dikter för Life och teaterrecensioner för Ainslee’s, som visserligen inte var något av de tyngre namnen inom den litterära världen, men lät henne vara så bitchig som hon ville.

Hon bodde i en våning på västra 57:e gatan Manhattan tillsammans med en reseskrivmaskin, en hund och en kanariefågel som spillde säd på golvet och följaktligen fick namnet Onan. Det var inget hemtrevligt rum; mest ett ställe att sova på, men det dög för hennes behov. Det mesta av tiden tillbringades ändå på Algonquin och andra inneställen.

Det glada 20-talet var som gladast. Dorothy Parkers liv kom emellertid snart att ta en annan vändning. 1919 hade hennes man, Eddie Parker, kommit hem från första världskriget, fysiskt oskadd men, enligt Dorothy, morfinberoende och med begynnande tecken på alkoholism. Paret grälade ständigt och Eddie tröttnade snart på New York och ville flytta till Hartford. Dottie vägrade och separationen var ett faktum.

Hon började skriva noveller och sålde Such a Pretty Little Picture till den litterära tidskriften The Smart Set, och ersatte Eddie med Charlie, som dock inte blev långvarig. 

Into love and out again,
Thus I went, and thus I go.

Could it be, when I was young,
Someone dropped me on my head?


Alkoholen, som flödat friskt redan tidigare, blev en större och större del av vardagen. Hon verkade, som en biografiförfattare skriver, inte berusad. Men hon var sällan helt nykter heller.

Dorothy Parker
En söndagkväll dök hon inte upp på teatern som bestämt. Hon hade ringt och beställt mat och sedan skurit sig i handlederna med en rakkniv. Kyparen hittade henne i badrummet. När vännerna från Algonquingruppen kom på besök på sjukhuset viftade hon käckt med de glada blå rosetter som någon hade knutit runt hennes handleder. The show must go on. Något år senare tog hon en överdos av Veronal, ett sömnmedel som hon börjat använda när whiskyn inte ville ta, men räddades även denna gång.

Vintern 1926 gav New York-förlaget Boni & Liveright ut en diktsamling med titeln Enough Rope. Den blev en bestseller, något som både är och var mycket ovanligt för poesi, och trycktes snabbt i flera upplagor. I dikten Resumé ger hon en sammanfattning av händelserna i sin vanliga bitterkomiska och fräna stil : 

RESUMÉ 
Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
 
Guns aren’t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.
 

Dorothy Parker levde tills hon blev 73 år, och gav ut tre diktsamlingar och två novellsamlingar. Det är inte illa jobbat. Under omständigheterna. Men, som hon själv skrev i sin sista tidningsartikel 1964, ”if you can get through the twilight, you’ll live through the night.

Dorothy Parker på biblioteket

  1. Efter kärlekens nöjen

    Av: Parker, Dorothy
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1945
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska

    Finns som: Bok
  2. Levande begråtna

    Av: Parker, Dorothy
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1946
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska

    Finns som: Bok

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Eija Muttala den 4 oktober 2011