Lilla Darling

Hur är killarna i 9:an? Är de ungefär likadana allihopa? Beskrivs de som de faktiskt är? Eller som man tycker att de borde vara? Eller som man tror att de är? Eller som man vill minnas att de är eller var?

Johanna Nilssons Lilla Darling har fått både rosor och råsopar från kritikerna. Alltför rosenskimrande, orealistisk och utopisk, tycker somliga. Sådär känsliga och inkännande som huvudpersonen Jerry är inte tonårskillar. Det vet somliga vuxna och oftast kvinnliga litteraturkritiker. De är inte lika medvetna om sina egna fördomar. Skulle de kunna uttala sig lika kategoriskt och negativt om sin egen grupp? Och om till exempel svarta, judar, homosexuella? 

Ja, vad är realism? Hur många tonårskillar som Jerry ska det behöva finnas för att för att en roman som ”Lilla Darling” ska anses vara realistisk? Varför ska en roman i första hand spegla den vanligaste verkligheten? Vad är det som är bäst med det? En roman skulle lika gärna kunna bidra till att omforma verkligheten. Sådant har hänt. ”Lilla Darling” tror jag gör det. Samtidigt som den berättar om hur det känns att faktiskt vara 16 år. 

Jerry är budbäraren mellan svenne- och blattegängen i en förort i södra Stockholm. Han målar svart runt ögonen, men han är inte bög, som somliga tror. Han har bara så mycket svart inom sig. Det måste få komma ut någonstans. Men det finns stjärnregn också. För bland svennarna finns Diana. Många tycker att hon är lite för mycket. För mycket smink, alkohol, bråk, strul med killar med mera. Men vad spelar det för roll? För Jerry är hon ändå rakt igenom enbart Lilla Darling. Utan att han knappt ens har pratat med henne. Hur närmar man sig enklast den Stora Kärleken? Om inte anonymt genom en chatt?

Det här är en passionshistoria med stor dramatik. Därtill kommer kompisarna, festerna, tjafsen, älskade lillasystern och frireligiösa föräldrarna som fattar noll. Fast sedan visar det sig att de visst förstår ett och annat. Och att de inte heller är så där rakt igenom helylle.

Det är mycket som ska göras och genomlevas för första gången. Om man inte själv är mitt uppe i dem, så visst minns vi dem - alla känslostormarna, topparna och bottennappen. Alla vi som är eller har varit 16 år. Kille eller tjej, det är hugget som stucket. Svartare än svartast, kärare än kärast, gladare än gladast - det livet som i en slänggunga och ibland ett hopp rätt ut i luften.

Johanna Nilsson kryper in under skinnen. Hon skriver nära och mänskligt om skuld, tvivel, glädje, panik, eufori. Och hon gör det med stor kärlek. Mitt i alltihopa finns ett vansinne för humor. Lilla Darling passar bäst att läsa för dig i åldern 12 år till pensionär. 

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Johan Rahm den 20 september 2011