Jag ser dig

”Är det så här det är när man blir galen? Att man ser människor som inte finns? Hon var så verklig… Och den där kyssen var liksom på riktigt! Jag drar med pekfingret över läpparna. Annika. Jag måste sluta tänka på henne som en riktig person. Det är hon inte. Hon är bara någon som min sjuka hjärna hittat på.”

Så tänker Ronja, som just flyttat till Stockholm, där hon börjar på en ny högstadieskola. På första lektionen sätter hon sig bredvid Annika, som ser nästan genomskinlig ut i det skarpa ljuset. Snart visar det sig att det bara är Ronja som uppfattar vad den undflyende Annika säger och gör…

Ja, Annika är ett spöke, eller en ande, en salig sådan. Hon var elev på samma skola på 70-talet då hon gick en ung och bråd död till mötes. En olyckshändelse, visar det sig när Ronja lägger den ena efter den andra pusselbiten på plats. Som så många andra kvardröjande andar har Annika någonting att klara upp här i sinnevärlden. Inte för sin egen skull, utan för skolpsykologen Ingrid. Det är hon – och inte Ronja – som behöver hjälp. För Ronja är nämligen inte galen.

Finns det spöken? Är det bara vissa som kan se dem? I hur många år kan starka känslor hålla ett järngrepp om två människor? Vad är priset för att inte våga? Vem är klok och vem är galen?

Det finns mycket att diskutera i Jag ser dig. Det är en stark berättelse i magisk realism. Den lättlästa formen slår gnistor och sprakar. Det gör den därför att den i första hand är ett litterärt grepp. Vissa andra lättlästa böcker kan ibland bli lite stumma. Det händer aldrig här. Form och innehåll är som händer i välsittande handskar. Till helheten bidrar Susanne Adolfssons mystiska illustrationer i svart och vitt. Som till exempel två ögonpar i ett par koppar kaffe.

Kanske det finns spöken? Vad vet man? Egentligen? När man har läst sista sidan? Man ska inte slarva med sina egna eller andras känslor. Det tror jag mig nu både veta och förstå. 

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Johan Rahm den 16 november 2011