Jag ger dig solen

Att det ska vara så svårt att vara ung, syskon, familj och framför allt att vara sig själv.

De konstnärliga tvillingarna Noah och Jude möter världen på minst sagt olika sätt. Noah är en ensamvarg och kanske den stora talangen medan Jude är utåtriktad och populär. 

Som 13-åringar planerar båda att söka till en konstskola ivrigt påhejade av sin mamma. Det är Noah som drömmer mest om att komma in, han har alltid block och kritor med sig och tecknar, tecknar, tecknar. Lika mycket drömmer han om den nyinflyttade grannpojken Brian. Den spirande förälskelsen är så fint beskriven och så smärtsamt bräcklig.

Men så dör Jude och Noahs mamma i en olycka. Samtidigt kommer både konstskolan och Brian att påverka relationen mellan tvillingarna. Ett par år senare är det Jude som går på konstskola medan Noah slutat att teckna. Dessutom kommunicerar de inte längre med varandra.

Jude straffar sig själv på sitt eget sätt och är otursförföljd på skolan. Alla hennes skulpturer förstörs på mer eller mindre märkliga sätt. Men Jude är säker på att det är deras döda mamma som har sönder skulpturerna.

Noah hoppar regelbundet från Djävulsstupet rakt ner i strömt vatten men har lyckats undvika döden, ibland med en hårsmån. Han har också valt att förändras för att lättare passa in och det gör att Jude inte känner igen honom. 

Den här boken gör ont nästan hela tiden, det är så sorgligt vad livet gjort med Noah och Jude när de egentligen behöver varandra så mycket. Men det finns också hopp och Jandy Nelson skriver så bra. Missa inte heller hennes första bok Himlen börjar här, den är fantastisk, läs mitt boktips här.