Glasmannen

En parafras på Hjalmar Söderberg.

Det är fem år sedan nu som jag första gången gjorde bekantskap med Johan Kling, som då var aktuell med romanen ”Människor helt utan betydelse”, som kom att lovordas och ganska snart bli något av en kultroman. När jag nu återknyter bekantskapen genom den nya romanen ”Glasmannen”, är det således med högt ställda förväntningar.

Debutromanen skildrade en ung man som envetet gör sina tappra men misslyckade försök att ta sig in på arbetsmarknaden, utan att märka att han är överspelad. Och vad värre är, han tycks lika överspelad av sin flickvän. Grabben har problem, helt enkelt. Gatloppet han löper i jakten på egenvärde är mycket drivet skildrat.

Huvudpersonen i ”Glasmannen” är något äldre, kanske kring de femtio, men har mycket gemensamt med killen i första romanen. Arbetsmarknaden är inte hans scen på jorden. Det går faktiskt så långt att han säger upp sig. I väntan på ett större arv som ska falla ut tycks han leva snålt på sina besparingar. En ulster av cashmere blir till sist svår att motstå. Mannen vet att klä sig i statussymboler, också om hans luggslitna yttre knappast befinner sig på samma nivå.

Det är roligt att läsa Johan Kling. Han har en fin känsla för dramaturgi. Jag ska inte avslöja för mycket om huvudpersonens ekonomiska situation, eller om hans kärleksrelationer för övrigt, men tre försenade hyresavier är inte något att leka med. Men givet är att han får anledning att fundera över saker och ting. Visst, detta är en parafras på Hjalmar Söderberg. Originalet är givetvis alltid bäst. Men Johan Kling skildrar vankelmodet på sitt vis. Ibland kan han blixtra till, om också inte som i debutromanen.

Tipsat av: Staffan Engstrand på Solna Stadsbibliotek

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Staffan Engstrand den 10 juni 2014