Den dag jag blir fri

En modig människas kamp för mänskliga rättigheter.

När jag var barn läste jag, som så många andra, historien om den romska flickan Katitzi. Jag slukade berättelsen med skräckblandad förtjusning. Det var hemskt att hon blev så illa behandlad, utsatt av elaka människor och misshandlad av sin styvmamma. Samtidigt som det resande livet med ett tivoli, de vackra klänningarna och den nära relationen till storasystern Rosa, verkade väldigt spännande. Även om jag nog uppfattade berättelsen som verklig, tänkte jag inte så mycket på att den till stora delar faktiskt var det. Att det var författaren som skrivit sin egen historia förstod jag först senare. Eftersom jag inte är gammal nog att ha varit med när det begav sig, är historien om Katarina Taikon som aktivist en historia som är ny för mig, och det är verkligen en historia att berätta! Det gör Lawen Mohtadi med bravur i ”Den dag jag blir fri”.
Mohtadi skildrar, genom olika källor och intervjuer med närstående, Katarinas uppväxt som en ständig kamp. Familjen levde ofta i misär, hänvisade till läger. Katarina nekades att gå i skolan eftersom lärarna förklarade att skulle hon börja skulle de andra föräldrarna ta sina barn därifrån, och hon gifts bort redan som 14-åring. Hon lyckas dock ta sig ur äktenskapet och får genom Stadsmissionen hjälp med boende och arbete. Först som vuxen får hon sin efterlängtade skolgång och får lära sig läsa och skriva. Under sextiotalet blir Katarina och systern Rosa, frontfigurer i en rad aktioner för att upplysa om - och förbättra, romernas situation i Sverige. De demonstrerar för skola och boende, träffar ministrar och kämpar för familjer som hotas av utvisning. De skriver mängder av artiklar och öppna brev. Detta i ett sextiotalssverige med en självbild av att där varken förekommer minoritetsproblem eller rashat. Lika mycket som Katarinas historia och kamp för mänskliga rättigheter, handlar boken om romernas historiska villkor i Sverige och Europa, och om hur samhället behandlat romerna som folkgrupp. En både skrämmande och skamlig läsning. Även om situationen förbättrats för Sveriges romer, är det en folkgrupp som fortfarande utsätts för mycket diskriminering. I en intervju i UNT säger Lawen Mohtadi:
"Jag tror att det finns en särskild social acceptans för rasism mot romer. Romer är inte riktigt invandrare i samma mening som många av oss andra, utan en svensk minoritet, som judarna. Romernas historia i Sverige är speciell och många kan fortfarande säga väldigt grova saker om romer". 
I den dag jag blir fri tecknas en nödvändig historieskrivning, och ett porträtt av en riktig människorättshjälte, som tyvärr inte fick tillräckligt med uppskattning under sin livstid.