Att skriva med Marguerite Duras.

Under Julen läste - eller snarare blev jag slagen av - Marguerite Duras näst sista bok "Att skriva". Jag satt i en tågkupé och guldfiskgapade. Det är obegripligt att hon aldrig fick Nobelpriset! Om hon bara hade levat lite till. Så borde hon väl ändå? Hon dog tyvärr 1996 strax före sin 82-årsdag.

”Jag vet inte vad en bok är. Det vet ingen. Men man vet när det är det. Och när det inte är något, vet man det liksom man vet vad man är, ännu inte död.

/…/. Texternas Text är Gamla Testamentet.”
Citat s. 31 - 32, ”Att skriva”, Marguerite Duras, i översättning av Kennet Klemets. Ellerströms, Stockholm 2014. Och vidare på s. 47 – 48:

”Visste man något om det som man kommer att skriva, innan man gör det, innan man skriver, skulle man aldrig skriva. Det skulle inte vara mödan värt.

Att skriva är att försöka får reda på vad man skulle skriva om man skrev – och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste.

Skrivandet kommer som vinden, det är naket, det är bläck, det är det som skrivs, och det passerar som inget annat i livet, inget mer, förutom det, livet självt.” 

 

Det är svårt att låta bli att citera Duras. Trots att citaten inte kommer helt till sin rätt när de plockas ut ur sina sammanhang. Orden, meningarna, styckena ska helst inte repas upp ur textväven, förlåt.

 

I ”Att skriva” finns ett kapitel om ”Den unge engelske pilotens död”, som störtade i Frankrike under Andra världskriget, s. 67:

”Denna bok är inte en bok.

Det är inte en sång.

Inte en dikt. Inte tankar.

Men tårar, smärta, gråt, förtvivlan som man ännu varken kan hejda eller resonera med. En politiskt vrede lika stark som tron på Gud. Ännu starkare till och med. Ännu farligare eftersom den saknar slut. Detta barn som dog i kriget är också en hemlighet för var och en dem som fann honom i toppen av det höga trädet, korsfäst i trädet av sitt flygplansvrak.
Det går inte att skriva om det. Eller så kan man skriva om allt. Att skriva om allt, allt på samma gång, är inte att skriva. Det är inget. Att läsa det är outhärdligt, på samma sätt som som en reklamtext.” 

För övrigt är nog det värsta och bästa jag någonsin läst En fördämning mot Stilla havet,  Duras delvis självbiografiska roman från 1950. Den utspelar sig i det franska protektoratet Indokina. Duras föddes i Saigon och växte upp i nuvarande Kambodja och Vietnam under 1920- och 30-talen. Det är en rå gestaltning av kolonialism, passion, raseri, smärta och maktens många språk. En rak knock-out, som får en att tappa andan. Duras slår mot både huvud och pang på Solar Plexus. Vi tvingas gå ned för räkning. Och jag tror att det är bra. Efteråt blir världen aldrig densamma igen.

Åsa Beckman i DN 26 juni 2013 om ”En fördämning mot Stilla havet”: ”Det är en roman så känslomässigt intensiv att min hjärna i vissa partier bara knäpper av för att vila sig. På annat sätt går det inte att förklara att här finns långa partier som jag har glömt trots att det inte finns någon bok som jag har läst så många gånger. Det är en av världens allra bästa böcker.”

Läs hela recensionen här:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/marguerite-duras-en-fordamning-mot-stilla-havet/

Och läs sedan Duras. På fotot ser du hennes kanske mest kända roman "Älskaren". Den finns även som film. Båda är bäst.  

 

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Johan Rahm den 30 december 2014