Allt jag säger är sant

"Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Och nej, jag är kanske inte riktigt självlysande. Men det är fan på gränsen."

Alicia går i gymnasiet, natur av alla program, med massor av obegriplig matte. Hon valde det för att hon inte visste vad hon skulle välja (hur ska man veta?) och hennes bästis valt natur eftersom det är en bred grundutbildning. För Alicia känns det dock mer som att hon slösar sin tid. Hon är ju ämnad för stordåd! Hon bestämmer sig för att hoppa av.

Det är verkligen inte ett populärt beslut att hoppa av gymnasiet, hennes föräldrar, bästis och lärare köper inte riktigt det där med stordåden. Alicia flyttar in hos sin förstående mormor och börjar jobba på ett fik i väntan på att något ska hända. På fiket träffar hon Isak, som är jättegammal – över 20, och ser ut som en grekisk gud. Ett tag känns det som att turen är med henne, tills allting förbyts i obeskrivbar sorg.

Boken är bra, lättläst, och välskriven. Det känns verkligen som Alicias eget språk men man känner ändå igen Lisa Bjärbos språk från hennes förra bok Det är så logiskt, alla fattar utom du. Jag tyckte mycket om den och jag tycker ännu mer om den här!