Allt jag inte kan säga

En ärlig och berörande samling essäer om de händelser som format författarens liv.

I sex essäer skildrar Emilie Pine upplevelser som har påverkat hennes liv, bland annat att vara barn till en alkoholiserad förälder och att kämpa mot ofrivillig barnlöshet, men hon går även på djupet om synen på kvinnokroppen, ätstörningar, sexuellt våld och andra svåra ämnen.

Det är svårt att beskriva denna bok, då den inte har ett genomgående ämne annat än att den skildrar personliga upplevelser. Böcker som denna brukar inte vanligtvis tilltala mig men då den blivit väldigt omtalad och vunnit flera priser ville jag ge den en chans, och jag blev väldigt berörd. Pine skriver ärligt och rättframt, utan självömkan, om sådant som många (särskilt kvinnor) kan känna igen sig i även om man inte själv genomlevt samma sak. Händelserna må vara personliga för henne, men känslorna som framkallades vid läsning kändes allmängiltiga. Det som berör mig mest är att det även genom de mörkaste berättelserna ändå finns en varm, hoppfull känsla att livet går vidare och att man kan komma igenom svårigheterna som en starkare person. På framsidan av boken varnas läsaren för att inte läsa den offentligt eftersom man kommer börja gråta, men boken framkallade mycket fler känslor än jag väntat mig och jag kommer nog minnas den en lång tid framöver.